andersnygards

Onsdag den 11 juli 2012

Nu ska jag berätta om en vecka i början av juli 2012. All inclusive har ju blivit vanligare och vanligare de senaste åren. Nu har även jag provat på det. Jag måste verkligen säga att det var bra. I princip allt ingick. Det var bra service, bra och vänlig personal, maten var bra och det var sprit på varje rum. Så fort man behövde något var det bara att trycka på en knapp så kom personalen.

Billigt var det också. Det kostade mig 80 kronor per dygn enligt uppgift – räkningen har i skrivande stund inte kommit ännu – och då fick jag dessutom resan betald till och från Jokkmokk.

Jag vill med denna form av krönika tacka för den fantastiska sjukvård vi har i Norrbotten. Och jag vill tacka för den alldeles underbara personalen som är så kunnig, vänlig och serviceminded. Inte ett endaste exempel av motsatsen stötte jag på under min vecka på Sunderby sjukhus.

Jag vill också berätta om alla härliga patienter och därmed intressanta möten och samtal. I början av en veckas vistelse på all inclusive på Sunderby sjukhus är man oftast inte så pigg så man kan delta i samtalen. Men i takt med att man blir piggare så kommer de. När man ligger på samma avdelning så har man oftast ungefär samma problembild så de första samtalen handlar ofta om sjukdomsbilden hos oss som samtalar. Det är lustigt hur öppen man kan vara inför helt främmande människor. Vi pratar ganska omgående om kiss och bajs och andra intima problem. Jag antar att det har att göra med att vi verkligen sitter i hyfsat likartade båtar. Vi är alla där av ungefär samma anledning. Därmed har vi blivit en grupp och i takt med att guppen blir tightare så är vi snart ett team som skulle kunna lösa alla världens problem.

Och det gör vi.

Vilka berättelser och vilka historier som finns i alla människor. Tänk att kunna ta tillvara på och dokumentera allt som finns i varje människa. Vilken enorm kunskap vi bär på. Sedan måste jag erkänna att jag ibland hade svårt att förstå allt som sades i alla samtal. Norrbotten är ett stort län och i Norrbotten pratas många dialekter. Åldersstrukturen bland oss patienter var av den karaktären att jag sänkte medelåldern rejält och jag är ändå född så länge sedan som 1964. Det var mest folk födda på 1930- och 1940-talen där. Flera var från ställen där man pratar en dialekt som inte är jättelik rikssvenskan och det var inte lätt att hänga med i samtalen alla gånger.

Språk- och dialektfrågan är en del av mångfaldsfrågan. Jag tror att det är en förutsättning för att vården och vårdapparaten ska fungera att vi tar tillvara på och använder oss av mångfalden i samhället. Det kanske inte känns så kontroversiellt och konstigt när man pratar om detta och jämför med att vi pratar olika dialekter. Då är det i stället känsligare då vi pratar om att läkare och andra medarbetare pratar andra språk. Och även där finns det en inställning hos många som accepterar vissa språk men inte andra. Att en läkare pratar danska verkar vara accepterat. Att en läkare eller en annan medarbetare pratar persiska eller något annat språk från Afghanistan eller Somalia verkar vi tycka vara jobbigare. Undrar om vi skulle tycka det vore jobbigt med en läkare som pratar pite-bondska? Kanske, kanske inte.

Det viktigaste är att vi tar tillvara på mångfalden i vården och i världen. Vi är många nu och ännu fler i framtiden som behöver vård. Låt oss ta tillvara på de resurser som finns oavsett vilket språk vi pratar eller vilken bakgrund eller hudfärg vi har.

Tillbaka till dialekterna.

Jag har ganska bra språköra om jag får säga det själv och jag brukar kunna förstå sammanhanget trots att jag inte förstår alla enskilda ord. Det var alltså mycket bondska som pratades i salarna. Jag hörde på flera samtal att personalen inte riktigt hängde med i alla sammanhang när gubbarna pratade. För det var gubbar jag umgicks med mest. Det är ju så att salarna är könsuppdelade. Man ligger oftast flera med samma kön i samma sal. Jag konstaterar också att det är mycket fördomar som florerar i våra mänskliga hjärnor. Där kanske vi inte är lika modiga och säger vad vi tycker när något i resonemanget känns fel.

På slutet av min vistelse, när jag blivit piggare och modigare, valde jag dock att säga ifrån i en känslig fråga. Jag gjorde det på ett fint sätt – hoppas jag – i syfte att vidga tankevyerna hos mina samtalskompisar. Det blev nämligen en diskussion om homosexualitet. Det var nog Anja Pärssons berättelse i kombination med att det satt en manlig homosexuell programledare i morgontevesoffan som startade den diskussionen.

Alla som uttalades sig i frågan tycket det var märkligt och udda med homosexualitet, framförallt manlig homosexualitet visade det sig. Manlig homosexualitet var verkligen onaturligt enligt många. Alla uttalade sig dock inte. Jag valde att ta till orda och sa att jag alls inte tyckte det var något konstigt med homosexualitet. Jag gjorde en jämförelse som jag hoppades skulle förstås av mina kompisar.

Jag började prata om vänsterhänthet. Jag berättade att min svärfar som är född 1932 pryglades i skolan när han tog pennan i vänster hand. Han tvingades att skriva med höger hand trots att han var vänsterhänt. Den allmänna uppfattningen på den tiden var nämligen att det var onaturligt, dumt och onormalt att skriva med vänster hand och att det var alldeles självklart att man skulle lära barnen vad som var rätt hand att hålla pennan i. Allt gjordes i syfte att barnen skulle bli normala. Några andra – dock ett fåtal – på den tiden tyckte att det var helt galet att försöka ändra på en person bara för att man skrev med vänster hand i stället för höger. De var dock få och det gick inte att förändra allmänhetens syn.

Inte på en gång i alla fall.

Det tog många år innan det blev en förändring. Sakta men säkert har dock vänsterhänta accepterats allt eftersom åren gått. Jag vet inte exakt vilket år det blev helt accepterat att vara vänsterhänt och att även det ses som något normalt och naturligt och att vänsterhänta därmed värderas lika mycket som högerhänta. Undrar hur många år ytterligare det måste gå innan homo-, bi och transsexuella accepteras och värderas precis lika mycket som heterosexuella? Och hur lång tid ska det behöva gå innan kvinnor accepteras och värderas lika mycket som män?

Jag har inget svar på frågan. Men jag är dock helt övertygad om att den dagen kommer. Och vi kan alla vara med och påverka så att den kommer lite tidigare.

Avslutningsvis vill jag berätta vad en av mina trevliga rumskompisar sa när vi diskuterade om hur bra det var här med såväl mat, personal och sjukvården i sig: ”Ja, ja, det bästa här är ändå att här får man i alla fall inte skäll.”

Tisdag den 3 juli 2012

Idag har jag bland annat läst NSD och konstaterat – som vanligt måste jag säga – att jag är felciterad och att journalisten skrivit rena felaktigheter.

Min känsla är att ni som läser detta och som någon gång blivit intervjuad känner samma sak. Jag tror inte jag har blivit intervjuad en endaste gång och att allt har blivit rätt. Det är nästan alltid någonting som skrivs på ett rent felaktigt sätt.

Ibland har det skett som ett rent misstag eller missförstånd. Journalisten vet helt enkelt inte bättre så han eller hon skriver fel för man tror att det är på ett visst sätt. Och ibland kan man gissa att det kanske låter lite bättre om man skriver lite felaktigt och att man kanske då kan sälja något mer lösnummer.

I dagens tidningsartikel står det några direkta felaktigheter som jag inte riktigt vet hur jag ska klassa. Det handlar nog om en kombination av okunnighet och brist på intresse av att skriva exakt korrekt.

Här kommer några små exempel som för de allra flesta säkert inte betyder någonting men som för mig visar att journalisten inte har skrivit rätt.

Dels står det i artikeln att jag ska ha sagt att det tar upp till fem timmar för en kommunal tjänsteman att ringa runt och ta reda på vilket som är det bästa stället för en konferens. Så sa jag verkligen inte.

Jag har nämligen ingen aning om hur lång tid det tar att beställa en konferens och jag har självklart därför inte sagt att det tar upp till fem timmar. Jag gjorde en liknelse då jag blev intervjuad och jag sa att i stället för att kanske ringa till fem ställen så kan det räcka med ett (1) samtal till Position Jokkmokk. Att det skulle ta knappt en timme för Position Jokkmokk har jag dessutom inte sagt och jag har verkligen ingen aning om hur mycket tid Position Jokkmokk lägger ner på en sådan sak.

Dessutom står det i artikeln att Position Jokkmokk fått ett arvode av Jokkmokks kommun. Det är helt absurt och helt galet. Jokkmokks kommun betalar inga arvoden till konsultfirmor eller tjänstesäljande företag. Arvoden betalas till politiker för olika förtroendeuppdrag och kanske ibland till artister eller till föreläsare av olika slag.

Sedan avslutas artikeln med att berätta att det finns ytterligare ett företag som ägs av en fru till en annan högt uppsatt kommunanställd och som anlitas regelbundet av kommunen.

Efter ett samtal med reporterna Olle Sjögren på NSD så bekräftade han att det var en uppgift från mig som gjorde att han skrev så. Men sanningen är att jag under intervjun berättade för Olle Sjögren att det finns flera exempel på andra situationer som är liknande. Ett exempel är att systern – inte frun – till en före detta – inte nuvarande – skolchef i Jokkmokks kommun äger och driver resebyrån i Jokkmokk och att Jokkmokks kommun anlitat resebyrån ofta. Och att det i det fallet aldrig lett till några misstankar om oegentligheter.

Jag tycker det är tråkigt när journalister skriver saker som inte är med sanningen överensstämmande och jag blir ledsen när man inte lyckas skriva det som kommit fram under intervjun.

Måndag den 2 juli 2012

I nio års tid har jag väntat på ett specifikt telefonsamtal från journalisthåll. Nu har det kommit. NSD ringde precis upp mig och ställde lite frågor.

Reportern undrade varför Jokkmokks kommun gör affärer med min frus företag Position Jokkmokk. Jag förklarade att Jokkmokks kommun gör affärer med många olika företag och att Position Jokkmokk är ett bland alla dessa.

Reportern undrade hur det kom sig att jag som kommunchef tillåter att Jokkmokks kommun gör affärer med min frus företag.

Jag förklarade då att det i min kommunchefsroll inte ingår att gå runt och tala om för mina olika medarbetare vilka olika företag vi ska göra affärer med. Det är fri konkurrens i Sverige och det är helt tillåtet att göra affärer med företagare om de håller sig inom gällande regelverk.

Grundprincipen vi förhåller oss till inom Jokkmokks kommun är att vi ska göra goda affärer för Jokkmokks kommun. Vi säger i våra officiella dokument att alla som vill göra affärer med offentlig sektor ska behandlas lika enligt likabehandlingsprincipen.

Vi ska alltså göra affärer på ett sätt så att vi konkurrensutsätter våra inköp av varor och tjänster för att bland annat erhålla bästa kvalitet till ett rimligt pris.

Att jag gått och väntat på denna fråga från mediahåll i nio års tid har att göra med att det nu är ungefär nio år sedan min fru sa upp sig från sin anställning på Jokkmokks kommun och startade eget.

Företaget Position Jokkmokk har som affärsidé att sälja konferenser och upplevelser till olika företag runt om i världen.

Jokkmokks kommun har anlitat Position Jokkmokk i olika sammanhang.

Det är nu jättebra att dessa affärer granskas i syfte att kolla upp så att inga oegentligheter förekommer. En kommun hanterar skattebetalarnas pengar och självklart ska de användas på ett korrekt och riktigt sätt.