All inclusive i Sunderbyn
Onsdag den 11 juli 2012
Nu ska jag berätta om en vecka i början av juli 2012. All inclusive har ju blivit vanligare och vanligare de senaste åren. Nu har även jag provat på det. Jag måste verkligen säga att det var bra. I princip allt ingick. Det var bra service, bra och vänlig personal, maten var bra och det var sprit på varje rum. Så fort man behövde något var det bara att trycka på en knapp så kom personalen.
Billigt var det också. Det kostade mig 80 kronor per dygn enligt uppgift – räkningen har i skrivande stund inte kommit ännu – och då fick jag dessutom resan betald till och från Jokkmokk.
Jag vill med denna form av krönika tacka för den fantastiska sjukvård vi har i Norrbotten. Och jag vill tacka för den alldeles underbara personalen som är så kunnig, vänlig och serviceminded. Inte ett endaste exempel av motsatsen stötte jag på under min vecka på Sunderby sjukhus.
Jag vill också berätta om alla härliga patienter och därmed intressanta möten och samtal. I början av en veckas vistelse på all inclusive på Sunderby sjukhus är man oftast inte så pigg så man kan delta i samtalen. Men i takt med att man blir piggare så kommer de. När man ligger på samma avdelning så har man oftast ungefär samma problembild så de första samtalen handlar ofta om sjukdomsbilden hos oss som samtalar. Det är lustigt hur öppen man kan vara inför helt främmande människor. Vi pratar ganska omgående om kiss och bajs och andra intima problem. Jag antar att det har att göra med att vi verkligen sitter i hyfsat likartade båtar. Vi är alla där av ungefär samma anledning. Därmed har vi blivit en grupp och i takt med att guppen blir tightare så är vi snart ett team som skulle kunna lösa alla världens problem.
Och det gör vi.
Vilka berättelser och vilka historier som finns i alla människor. Tänk att kunna ta tillvara på och dokumentera allt som finns i varje människa. Vilken enorm kunskap vi bär på. Sedan måste jag erkänna att jag ibland hade svårt att förstå allt som sades i alla samtal. Norrbotten är ett stort län och i Norrbotten pratas många dialekter. Åldersstrukturen bland oss patienter var av den karaktären att jag sänkte medelåldern rejält och jag är ändå född så länge sedan som 1964. Det var mest folk födda på 1930- och 1940-talen där. Flera var från ställen där man pratar en dialekt som inte är jättelik rikssvenskan och det var inte lätt att hänga med i samtalen alla gånger.
Språk- och dialektfrågan är en del av mångfaldsfrågan. Jag tror att det är en förutsättning för att vården och vårdapparaten ska fungera att vi tar tillvara på och använder oss av mångfalden i samhället. Det kanske inte känns så kontroversiellt och konstigt när man pratar om detta och jämför med att vi pratar olika dialekter. Då är det i stället känsligare då vi pratar om att läkare och andra medarbetare pratar andra språk. Och även där finns det en inställning hos många som accepterar vissa språk men inte andra. Att en läkare pratar danska verkar vara accepterat. Att en läkare eller en annan medarbetare pratar persiska eller något annat språk från Afghanistan eller Somalia verkar vi tycka vara jobbigare. Undrar om vi skulle tycka det vore jobbigt med en läkare som pratar pite-bondska? Kanske, kanske inte.
Det viktigaste är att vi tar tillvara på mångfalden i vården och i världen. Vi är många nu och ännu fler i framtiden som behöver vård. Låt oss ta tillvara på de resurser som finns oavsett vilket språk vi pratar eller vilken bakgrund eller hudfärg vi har.
Tillbaka till dialekterna.
Jag har ganska bra språköra om jag får säga det själv och jag brukar kunna förstå sammanhanget trots att jag inte förstår alla enskilda ord. Det var alltså mycket bondska som pratades i salarna. Jag hörde på flera samtal att personalen inte riktigt hängde med i alla sammanhang när gubbarna pratade. För det var gubbar jag umgicks med mest. Det är ju så att salarna är könsuppdelade. Man ligger oftast flera med samma kön i samma sal. Jag konstaterar också att det är mycket fördomar som florerar i våra mänskliga hjärnor. Där kanske vi inte är lika modiga och säger vad vi tycker när något i resonemanget känns fel.
På slutet av min vistelse, när jag blivit piggare och modigare, valde jag dock att säga ifrån i en känslig fråga. Jag gjorde det på ett fint sätt – hoppas jag – i syfte att vidga tankevyerna hos mina samtalskompisar. Det blev nämligen en diskussion om homosexualitet. Det var nog Anja Pärssons berättelse i kombination med att det satt en manlig homosexuell programledare i morgontevesoffan som startade den diskussionen.
Alla som uttalades sig i frågan tycket det var märkligt och udda med homosexualitet, framförallt manlig homosexualitet visade det sig. Manlig homosexualitet var verkligen onaturligt enligt många. Alla uttalade sig dock inte. Jag valde att ta till orda och sa att jag alls inte tyckte det var något konstigt med homosexualitet. Jag gjorde en jämförelse som jag hoppades skulle förstås av mina kompisar.
Jag började prata om vänsterhänthet. Jag berättade att min svärfar som är född 1932 pryglades i skolan när han tog pennan i vänster hand. Han tvingades att skriva med höger hand trots att han var vänsterhänt. Den allmänna uppfattningen på den tiden var nämligen att det var onaturligt, dumt och onormalt att skriva med vänster hand och att det var alldeles självklart att man skulle lära barnen vad som var rätt hand att hålla pennan i. Allt gjordes i syfte att barnen skulle bli normala. Några andra – dock ett fåtal – på den tiden tyckte att det var helt galet att försöka ändra på en person bara för att man skrev med vänster hand i stället för höger. De var dock få och det gick inte att förändra allmänhetens syn.
Inte på en gång i alla fall.
Det tog många år innan det blev en förändring. Sakta men säkert har dock vänsterhänta accepterats allt eftersom åren gått. Jag vet inte exakt vilket år det blev helt accepterat att vara vänsterhänt och att även det ses som något normalt och naturligt och att vänsterhänta därmed värderas lika mycket som högerhänta. Undrar hur många år ytterligare det måste gå innan homo-, bi och transsexuella accepteras och värderas precis lika mycket som heterosexuella? Och hur lång tid ska det behöva gå innan kvinnor accepteras och värderas lika mycket som män?
Jag har inget svar på frågan. Men jag är dock helt övertygad om att den dagen kommer. Och vi kan alla vara med och påverka så att den kommer lite tidigare.
Avslutningsvis vill jag berätta vad en av mina trevliga rumskompisar sa när vi diskuterade om hur bra det var här med såväl mat, personal och sjukvården i sig: ”Ja, ja, det bästa här är ändå att här får man i alla fall inte skäll.”
